Jag tänker att trädgården är ett sätt att känna att jag finns. Inte för att jag tvivlar på det egentligen, men ibland känner jag att att jag håller på att blekna bort. Trädgården hjälper mig att hålla mig fast vid tiden. Jag sätter några fröer nu som kanske kommer upp till våren. Hagtornsträdet jag satt i våras kommer förhoppningsvis stå kvar efter att jag är borta. Kanske bygger några fåglar bo i det och jag fick vara en liten del av det liv som fortsätter fast jag är borta.
Gardening is a way to hold on to time, to prevent me from fading away. The seeds i scatter now will hopefully flower nest summer. The little hawthorn I planted this spring will hopefully still be here once I’m gone. Maybe some birds will nest in it and I will be a small, small part in the web of life that continues without me.